*¤*Zirathi*¤*

Jag har precis börjat läsa ...och himlen var oskyldigt blå av Charlotta Ölander.
Det är nog den första bok som lyckats skrämma mig så kraftigt och så snabbt. När hon berättar om första och andra vågen, hennes rädsla och hur vattnet bara fortsatte stiga. Man måste nog ha upplevt detta för att verkligen förstå. Men jag kan ändå känna igen delar av hennes rädsla. Boken får mig att minnas ett av mina läskigaste minnen.
Jag kom att tänka på den gången min familj och en kompis familj var och badade i en sjö. Där fanns en brygga och innanför den var det ganska grunt, även att det precis intill bryggan var över en och en halv meter djupt och detta var djupare än jag var lång. Jag satt på en uppblåsbar krokodil minns jag. Sen, av nån anledning som jag inte kan minnas, ramlade jag plötsligt av den. På nåt sätt lyckades jag få tag om bryggan med fingrarna. När jag inte kunde hitta botten med fötterna fick jag panik, om jag släppte skulle jag drunkna. Min kompis försökte hjälpa mig upp och till slut fick jag även hjälp av en farsa till en annan tjej som var där. När jag läser Charlottas ord så påminde det mig om hur rädd jag var. Jag vägrar fortfarande gå i djupare än till midjan. Det måste vara hemskt, det som hon upplevde. Jag hoppas verkligen att jag själv aldrig behöver uppleva en sån sak.
Mina föräldrar säger att jag är psykiskt stark och jag antar att det var det som gjorde att jag orkade hålla i mig så länge i bryggan med bara fingrarna. Jag vägrade helt enkelt släppa taget.

På tal om skräck, Twilight har ju premiär idag! Men jag ska inte gå och se den förrän på tisdag. Det är så tråkigt att gå själv så jag har lyckats övertala farsan att hänga med. ;) Så på tisdag får jag äntligen frossa i härliga vampyrer på vita duken!